Serier

KLICKA PÅ DE SMÅ IKONERNA FÖR ATT SE BILDERNA I STÖRRE FORMAT

.

 

ALLAN KÄMPE 

Det var på tidiga 40-talet. Eugen Semitjov hade tagit de första stegen mot en planerad ingenjörsbana och arbetade på ett ritkontor i Sundbyberg. Ett kantigt föga inspirerande jobb vid stora ritbord med linjaler, passare och millimeterskalor. Utanför ritvävens kanter klottrade han flygplan - hans stora passion på den tiden - och roliga gubbar. En av cheferna tyckte sig ha upptäckt att Eugen var rätt bra på perspektivteckning. Det ledde till att Eugen vid sidan av ritarbetet fick uppdrag att teckna - inte rita - sådana maskiner som ännu inte fanns och alltså inte kunde fotograferas : nya konstruktioner av bergborrmaskiner, pumpar och annat som var under tillverkning. För firmans katalog behövdes "gripbara" framställningar av kommande produkter. Eugen´s alster ansågs användbara, och man rådde honom att ta en tecknar kurs - med sikte på en framtid som katalogtecknare. Så kom det sig att Eugen hamnade på en kvällskurs på Berghs Reklamskola, högst uppe under takåsarna i ett av de gamla husen vid Regeringsgatan. Efter ett par grundläggande lektionstimmar fick han sin första arbetsuppgift: att göra en annonsteckning för en vitaminrik skolfrukost, något som Eugen tyckte stod direkt i kontrast till hans tecknardrömmar. Det sa han till sin lärare. Skolans chef, Gösta Bergh, försökte med att pröva Eugen´s eventuella talanger på ett annat område. Eugen fick läsa en novell i science fiction-tidningen Jules Vernes magasinet där illustrationen var bortklippt. Novellen hette "Myteri i rymden". Bergh plockade också fram några sidor ur Blixt Gordon-serien av amerikanen Alex Raymond från sina samlingar och visade Eugen hur en tuschpenna ska föras för att ge farteffekt åt ett framrusande rymdskepp. Det var så mycket mer inspirerande än skolfrukosten. Bergh hade fått in Eugen på det rätta spåret. Eugen hade inte gett upp ingenjörsyrket, han fortsatte med ritkontoret på dagarna och tecknarkursen tre kvällar i veckan. Det var en skön tid, då han efter skolan tillsammans med andra tecknande tonåringar ofta satt på Café Prag eller på krogen Japan högre upp på Kungsgatan, lekte konstnärer och bohemer vid en flaska av husets billigaste vin, bläddrande i stora croquis-block och diskuterade formerna på kvällens nakenmodell. Eugen´s stora intresse på den tiden var annars tecknade serier. Han hade i åratal följt Blixt Gordon vecka för vecka. Nu hade Eugen börjat se de eleganta bildsviterna med nya ögon - tecknarens. Lusten vaknade att göra en egen serie, efter egna idéer. Vid sidan av ritkontorsjobbet borde ett sådant extraknäck dessutom förbättra hans finanser. Eugens första serie blev en fruktansvärd rymdmelodram. Han döpte den till Rolf Stål. Hjältinnan, en prinssa från Venus, fick namnet Mayna efter hans samtida förälskelse, en söt blond elev på skolan. Eugen ritade Rolf Stål i vekotidningsformat och när tjugo sidor var klara började han uppsöka serieförlagen. Ett av dem var Bulls Presstjänst som levde högt på att sälja amerikanska serier till skandinavisk press. Chefen Bjarne Steinsvik tittade på Rolf Stål och sa nästan med detsamma att han inte ville ha den. Men han sa också att Eugen visade tecken till anlag och föreslog honom att dikta och rita en helt ny serie. Den familj Eugen tillhörde var inte fantasilös. Eugen gick hem och konfererade med sin storebror om ett lämpligt serietema. Dom erinrade sig om en av de otaliga noveller som deras far hade skrivit. Den handlade om en grupp forskare som dragit sig undan till polartrakterna och upprättat ett vetenskapligt centrum med mål att rädda världen från dess egen ondska. Det var en inspirerande bakgrund. Så föddes "Hjärntrusten" lokaliserad vid skälva Nordpolen. Eugen´s nya seriehjälte fick namnet Allan Kämpe och var till att börja med pilot vid svenska flygvapnet. Allan nödlandar vid Nordpolen och kvaddar planet, men räddas av en utsänd patrull från Hjärntrusten. Han tas i Hjärntrustens tjänst tillsammans med sin eviga följeslagare Eva. Han utrustas med humana vapen (som bara paralyserar fiender) och flygplan som överträffar allt som finns i den övriga världen. Allan Kämpe blir ett slags teknisk "Superman" men också en vanlig människa när han inte har sina tekniska hjälpmedel inom räckhåll. Med en ny packe seriesidor återvände Eugen till Steinsvik på Bulls. Den här gången tittade han närmare på Eugen´s produktion och erbjöd honom direkt fast anställning med dubbelt så hög lön som han hade på ritkontoret. Firman i Sundbyberg fick söka sin tilltänkte katalogtecknare på annat håll. Eugen klev in i en ny värld - med underbar doft av trycksvärta, med travar av serieark som kunde läsas långt innan de publicerades i tidningarna. Och Eugen var äntligen tecknare ! Trodde han - men det fans oerhört mycket kvar att lära. . .

Allan Kämpe gjorde sin entré vid rätt tidpunkt. Det var krig i världen. Tyska ubåtar blockerade Atlanten och förhindrade leveranser av amerikanska serier till Europa, materialbristen var svår. Allan kämpe var lättsåld, men hann också bli populär innan freden kom och med nya laviner av amerikanskt material. Veckoserien blev daglig och arbetet växte på Eugen´s ritbord. Med tiden var Allan Kämpe ute i tjugo svenska dagstidningar. Efter krigets slut kom Allan Kämpe ut i Norge, Danmark, Finland - han nådde ända bort till Argentina och blev en av efterkrigs- Tysklands första serier. Men i början hann Eugen knappt med att teckna serien. Bulls hade saknat en illustratör och Steinsvik lastade på Eugen uppdrag för sina tidningar Teknik för Alla och Veckans Äventyr (det tidigare Jules Verne-Magasinet). . .

Meningen var att Eugen skulle ha ritat ihop ett reservlager av Allan Kämpe innan serien började säljas, men Allan Kämpe fick ligga lågt i flera månader för att ge plats åt allt det andra. Eugen hade inte särskilt god tidsmarginal när publiceringen började i Åhlén & Åkerlunds Veckans Serier. Hösten 1943 blev Eugen inkallad till militärtjänst som flygmekaniker på F8 i Barkarby. Men han lyckades hålla serien flytande: Mellan vaktpassen under de oroliga året 1944 - då han ofta fick sitta och varmköra jaktplanen nätterna igenom - producerade han Allan Kämpe- äventyr i stationsbyggnaden invid hangaren. Allan Kämpe levde i över fjorton långa år. Allan Kämpe blev med tiden ganska ansträngande. Det är en skön känsla att leverera ett färdigt jobb, en teckning, en artikel - men det här jobbet hade inget slut. Eugen kunde inte ens ta semester utan att packa ned tusch, ritkartong, pennor och penslar. 1946 lämnade Eugen arbetsbordet på Bulls och blev frilans, vilket han förblev sedan dess. Men Allan Kämpe hängde med ända till 1957. När Eugen ibland fick frågan om det inte varit svårt att hålla igång serien i fjorton års tid brukade han svara: - Dom sista tretton åren var värst. Efter sju år med Allan Kämpe kände han ett behov av att berätta mer än vad som kunde göras i serie rutorna - skriva artiklar. Det blev till en början ganska korta sådana - serieformen hade tvingat honom att arbeta med ytterst komprimerad text och det var svårt att komma ur den vanan. 1949 hade amerikanerna skjutit upp en tvåstegsraket med en film kamera ombord. I biografernas då populära journalprogram kunde man beskåda vår planet filmad från 400 kilometers höjd. Det var vingliga scener men man såg tydligt en välvd horisontlinje - för första gången hade det fotografiskt bevisats att jorden var rund. Händelsen gav Eugen´s intresse för rymden en ny kick. 

© Eugen Semitjovs Minnesfond